Krav och krav och lite mer krav
Jag fick en psykologtid på vårdcentralen som jag var på. Men jag var tydligen inte tillräckligt sjuk för att få gå hos henne, utan hon skulle skicka mig vidare till en student. Det är väl ett gott tecken antar jag, men den här studenten skulle kontakta mig och nu har det gått en månad och jag har inte hört något än. Sen tyckte psykologen att jag även skulle anmäla mig till en stresskurs. Men jag har varit så stressad så jag har inte orkat ringa och anmäla mig än, haha!
Men usch vad tråkigt det är att må dåligt och inte orka ta tag i och göra något åt det. Jag fortsätter bara på samma sätt som jag alltid har gjort, det finns liksom ingen kraft och ork över till att försöka förändra något. Och det är väl ganska destruktivt antar jag. Jag blir så förbannad på mig själv för det, men vet inte hur jag ska gå tillväga för att ta mig ur min onda spiral. Jag behöver verkligen någon som pushar mig, men samtidigt blir jag förbannad på dom som försöker pusha mig, för det blir ännu ett krav att lägga på min redan milslånga hög. Jag hoppas iallafall att den här psykologstudenten hör av sig någon gång, så att jag kan få lite verktyg att använda mig av.
Sen att den här helvetes vinterkräksjukan har satt igång gör ju inte saken bättre. Emetofobin är ju också något som jag behöver jobba med tillsammans med en terapeut.
Annars flyter livet på som vanligt som sagt. Ikväll blir det på spåret och idol tillsammans med sambon. Vi ska laga god mat och prova att göra strawberry daquris (jag ser att det är felstavat, men hittar lite felet :) ) för första gången. Vi har köpt nya fina cocktailglas som måste invigas, hehe!
På måndag åker jag hem till min hemstad och stannar där fram till januari. Jag har ordnat så att jag får några av mina praktikdagar där. Skönt att få vara hemma en lite längre period iår. Så visst finns det ljusglimtar i min annars så ofta mörka värld!
Nu ska jag ta upp lite jordgubbar ur frysen här. Jag önskar er en härlig fredagskväll!
Åh, jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skrev! Särskilt det där med att känna sig labil, plötsligt får jag ett utbrott och allt är liksom katastrof och jag vill bara lägga mig ner och dö. Sen rullar det på och "funkar" ett tag till, tills nästa utbrott. Jag är så galet irriterad och trött hela tiden också!
Och vinterkräksjukan..... den ska vi inte prata om, AAARGH!
Svar: tack för din kommentar. Ja, jag har full förståelse att jag kan vara jobbig att leva med. Nu verkar det som om han har bestämt sig för att han orkar vara med mig trots allt. Men nu vågar jag ju inte lita på det, så då vågar inte jag riktigt slappna av i vårat förhållande. Det förstörde liksom den tilliten jag hade till honom. Nej, just nu är allt skit. Hoppas det vänder snart...
