litepsycho

Oj det har varit några kämpiga dagar. Jag har ju haft tryck över bröstet, tungt att andas och hjärtklappning i över en vecka. I lördags gick jag till vårdcentralen och fick träffa en skitdålig doktor som inte tog mig på allvar alls. Han avfärdade mig helt och han kändes även helt okunnig. Jag kunde själv mer om EKG än han, som var läkare. Känns ju tryggt... Men mina besvär kvarstod så måndags på föreläsningen visade jag upp mitt arbetsEKG som jag hade gjort på praktiken för vår föreläsare som är överläkare. Han tyckte inte det såg så bra ut och att jag borde kolla upp det. Vid det här laget hade mina besvär blivit värre så efter skolan gick jag faktiskt till akuten.

Där tog dom tryck, syremättnad, EKG och en del prover. Efter det blev jag direkt inrullad på britsen och fick ett patientband om handleden. Usch vad rädd jag blev. Jag fick ligga på akuten från kl 2 till halv 8 medan dom inväntade provsvar. Sen blev jag inlagd på hjärtavdelningen. Jag var livrädd. Man vet ju hur svårt det är att få en sängplats på sjukhus idag, så får man det är det ju allvar. Usch vad läskigt!

Provsvaren från akuten var iallafall bra. Negativt troponin (ingen infarkt), negativt D-dimer (troligen ingen lungemboli), negativt tyreoideaprov (inget fel på sköldkörteln) och bra värden på dom vanliga proverna. Men jag fick ligga över natten uppkopplad med EKG så dom kunde övervaka mig, och jag väntade på att få göra ett ultraljud på hjärtat. Dom tyckte att EKGt såg lite konstigt ut och som jag själv märkte att min puls var väldigt hög. Jag sov ju inte särskilt bra den natten om man säger så. Sen fyllde min pojkvän år i måndags också, jag skulle lagat middag till honom och så, men så fick han åka till sjukhuset istället.

På tisdagsmorgonen var jag jätteorolig. Jag grät en massa inför sköteskorna, helt underbara var som. Men till sist fick jag lite lugnande för jag var så upprörd. :) Det är ju nästan ännu jobbigare att kunna en massa när man ligger på sjukhus faktiskt, man analyserar lite för mycket. Under tisdagen så steg min puls upp till 160 bara jag gick upp för att gå på toa. Över 150 är riktigt högt och då larmar det ute hos personalen så dom kom ju inspringande och undrade hur det var med mig. Och i vila låg jag runt 90-100 hela tiden, man ska ligga mellan 60-70 ungefär. Dom tog ett pro-BNP prov på mig för att se om jag hade hjärtsvikt, men det var också negativt tack och lov.

Tillslut fick jag iallafall åka upp och göra ett ultraljud. Dom känner ju mig lite där på klinfys, dom är ju mina lärare, så det kändes lite konstigt att komma dit och vara patient. Men mitt hjärta var också helt normalt iallafall, det bara slår för snabbt. Alltså var det konstiga på EKGt bara en normalvariant. Skönt!

Sen var det mer väntan. Det bestämdes att jag skulle göra en CTthorax (en typ av lungröntgen där man ser både hur lungorna och lungkärlen ser ut). Detta för att se om jag hade någon propp i lungan, eller något annat fel där. Den fick jag vänta på tills idag. Den gjorde jag vid 12 idag och så sa dom att jag skulle få svaret om en timme ungefär. Jag fick inte veta nåt förrän vid halv 5. Fy vad mycket oro jag hann känna under dom timmarna. Har dom hittat nåt nu eftersom det tar så lång tid?!

Men det hade dom inte. Allt såg bra ut. Så jag har inget fel på lungor eller hjärtat. Det ända är att hjärtat slår alldeles för snabbt. Det är ju inte bra förstås, det sliter ju ut hjärtat i förtid om man går för länge med det. Så jag har fått betablockerare utskrivet nu som jag ska börja ta för att sänka pulsen. Sen så blir det regelbundna kontroller på vårdcentralen nu för att se så att mitt blodtryck inte sjunker för mycket. Betablockerare sänker ju både puls och tryck, men mitt tryck är ju normalt så det finns risk att det sjunker för mycket.

Så nu har jag äntligen fått komma hem igen. Så skönt att vara hemma. Nu ska jag ta tag i att försöka få komma till en psykolog, för jag skulle tro att detta är ganska stressrelaterat, jag måste få hjälp att kontrollera min stress och oro.

Nu tar jag ledigt veckan ut, och så får jag börja mjukt på måndag igen.